Oh happy days!

...tror jag!

 

Det är med lite blandade känslor jag tog emot ett telefon-samtal från svärmor idag... angående tonåringen. Soc i Tierp har skött hennes sk fall så kopiöst dåligt. Istället för att ge henne den hjälp hon behövt så har de skickat runt henne som en liten ryggsäck utan adress-lapp och t.o.m låst in henne på en anstalt för ungdomar med grova narkotika-problem trots att hon inte hör hemma där. Jag skäms att erkänna det men på ett sätt har det känts skönt, för då vet man vart hon är och att hon lever... men det hjälper inte henne till ett bättre liv, till ett riktigt liv.

 

Hennes brott? Hon struntade i skolan, hon var ute på nätterna, hon följde inte sin mammas regler, hon var tillsammans med "fel personer". Hon gjorde ingenting brottsligt. (förutom att hon inte följde skolpliktslagen men det är vårdnadshavaren som har ansvar för att den följs)

 

Var och varannan vecka fick hon en ny handläggare uppe på soc, en handläggare som var tvungen att läsa ikapp och börja om från början hela tiden... för att sedan lämna över till nästa som i sin tur fick läsa ikapp. Nu har hon äntligen fått en handläggare som agerar! Den här handläggaren kan inte förstå hur eller varför de satt tonåringen på det hem hon sitter på nu, det är inte det hon behöver och det hjälper henne inte ett dugg.

 

Att placera tonåringen där hon sitter nu är som att ge någon 10 års fängelse för att ha snattat en klubba, galet... Men NU finns det äntligen en handläggare som lyssnar, och framförallt gör någonting! Tonåringen ska ut, och det NU! De söker efter ett eget boende med stöd eller ett grupphem där hon får en egen lägenhet och tills de hittat det så ska hon få permission... troligen hit till drömkåken.

 

Det är med blandade känslor, en del av mig funderar om tonåringen klarar ett stödboende, hon är ju trots allt ett barn, men de tankarna vänder snabbt när jag tänker på alternativet. De har henne inlåst för att hon helt enkelt är en tonåring. En väldigt busig tonåring, men en tonåring... Det är hennes brott?

 

Det är inte hon som gjort fel, det är nätet runt om henne som gått sönder... eller aldrig funnits. Första gången jag träffade henne så bodde hon i en bil med sin far och en av sina bröder, mitt i vintern... och då var hon bara åtta år gammal.

 

Det är även med blandade känslor jag säger ja till att hon ska få vänta här tills de hittar ett stödboende åt henne. Jag vill verkligen inte att hon ska vara kvar där hon är nu, men kommer hon att klara bo här i en månad eller två? Klarar jag av det? Kommer det bli galet, kommer hon att dra vid minsta konflikt, kommer hon att klara av att bo i detta renoverings-kaos, vi har ju inte ens en riktig dusch, vi själva ska kanske flytta om mindre än 2 månader, vad händer om de inte hittat ett stödboende innan dess?... var hamnar hon då? (Hon får inte följa med dit vi ska flytta för soc)

 

Oron är stor nu... men tanken på att få se tonåringen glad igen väger upp... rejält! :)


Det går inte att kommentera denna blogg, vill ni lämna en kommenter återvänd till min moderblogg: http://wtfdcom.blogspot.com/ Tack.
Trackback
RSS 2.0